Epitafium EP – Mattias Alkbergs Begravning

11 Apr, 2014 | Kommentarer (146)

På Record Store Day den 26 april 2014 släpps Epitafium EP av Mattias Alkbergs Begravning. Den är ett samarbete med Karin Mamma Andersson, Staffan Westerberg och Skator. Alkberg låter hälsa:

”Jag hatar världen som den verkar ha varit, definitivt är och förmodligen kommer fortsätta vara men jag älskar många människor, till och med de flesta, och jag ska aldrig dö.

Det här är det sista inspelade materialet som finns och kommer att finnas med Mattias Alkbergs Begravning. På så vis är detta ett epitaf, en gravskrift, ett minnestal. Man kan göra flera såna kopplingar, det handlar om låtval och så, men jag vill inte skriva någon på näsan. Och måhända är det oändligt pretentiöst att kalla denna skiva för Epitafium. Men jag skiter vänligen helt i vad andra tycker.”

/ Mattias Alkberg, sent år 2013, mitt i snön och snön

* * *

Epitafium är en 12-tums vinyl med målningar av Karin Mamma Andersson, ett gediget omslag som också är en stor utvikningsbar poster.

Vi hör Alkberg sjunga nya låten Ändå men ändå och Nord och Syd-covern Inte idag. Skator gör en egensinnig och vibrerande tolkning av låten Solljus/Gravljus från albumet Mattias Alkbergs Begravning. Staffan Westerberg framför också sin tolkning av samma låt, en version som heter Ritten och är en homoerotisk fantasi om hans egen far.

Sammantaget är EPn ett konstverk där fyra av landets största konstnärer möts, alla tongivande för sin generation och alla med rötterna i norra Sverige: Luleå och Luleå och Luleå och Umeå.

Epitafium är ett slags fysisk manifestering av taktila värden. Den släpps enbart på vinyl och kommer inte att göras tillgänglig digitalt. Detta finns inte till för att konsumeras som vore det luft.

Hur man än beter sig är det kört. En dag ska allt bli luft, men allt är inte luft.

 

Förhandsbeställ Epitafium här »

Relativt Norrbotten

24 Dec, 2013 | Kommentarer (1 727)

Orkar man med julen? Jo, det gör man väl. Men om inte, så får ni en låt jag och Jonatan Lundberg spelade in helt live hemma hos honom i oktober. Som handlar om livet i norrbotten, om det norrbottniska kynnet. Kanske inte mycket till julklapp, men det kommer å andra sidan en hel tolva snart som är så exklusiv att klockorna stannar. Ha det fint nu, och bråka inte med varandra.

En synnerligen god jul till alla och envar.

/Matti

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Relativt Norrbotten

Nu mår man
Man har hållit fortet till den sista
Pengarna tog slut men det blev pizza
Jag kan ha samma jacka en månad till
Ha dubbla tischor för det är ändå april
Och snart kommer sommaren
Och förhoppningsvis värmen
Relativt Norrbotten

Se skärgården
Det är en av Sveriges allra största
Har iofs knappt vart där men har hört att
det går turbåtar till varenda liten sten
Man hyr en stuga i ett dygn för tusen spänn
Åh, att spendera sommarkvällen
Insläppt i gemenskapen
Relativt Norrbotten

Man handlar
Man vill ha guldkant på tillvaron men man pantar
Man tjänar knappt ett enda öre fast man kan allt
Men man slipper ändå alla stockholmssvin
Vad ska man med fungerande lokaltrafik
Så här mitt i sommaren
Vem klagar på avstånden
Relativt Norrbotten

Och ute
Man köper en stor stark och några shots
I midnattssolen, man ska hem, och nån vill slåss
Och man vaknar, det är morgon på akuten
Klart, det hade ju vart värre att bli skjuten
Och sommarsolen sipprar in
Genom gliporna i gasbindan
Relativt Norrbotten

Memento Mori

12 Okt, 2013 | Kommentarer (1 364)

Dead Alkberg, det har blivit namnet på det jag gör med band, live alltså. Utan att ha något särskilt att sälja. Som exempelvis en ny skiva. Vi gör en liten miniturné i månadsskiftet oktober/november.

Mycket möjligt använde jag namnet Dead Alkberg lite vidlyftigt och utan eftertanke den här gången. De jag spelar med är Tomas Bäcklund och Jonatan Lundberg, som ju varit med på hela den här Begravningstrippen. Trummor spelar Anton Nyström, till vardags i bland andra Utbrott och Eterkropp. Och så långt är allt lugnt Alkberg-wise, men på sång och gitarr har vi ingen mindre än Conny Nimmersjö med oss. Tanken är att vi ska spela gammalt och nytt, men mest nytt. Conny har spelat in en ny skiva och vi kommer köra rätt mycket från den. Vi blir alltså två som frontar. Som Beatles. Eller Sator. Vi skulle alltså lika gärna kunnat kalla oss Dead Nimmersjö. Eller ha ett tredje alternativ, mer liksom namnnneutralt. Som The Skate Boards. Eller Överdos. Men jag var stressad och det var bråttom, ok? Förlåt.

För att ytterligare komplicera det så kom det här i dagen för att jag blev tillfrågad att öppna för Brända Barn på deras återföreningsspelning i Sundsvall. Och bara en idiot hade ju tackat nej till ett så ärofullt uppdrag. Men inte jag. Och den förfrågan var inte heller tagen ur luften, Brända Barns första och hittills enda skiva, Allt står i lågor fyller 30 år, eller vad det är. I samband med det spelade först Conny in en cover tillsammans med Magnus Carlsson och lite senare gjorde även jag, Tomas och Olle Nyman det. Och alla blev så nöjda att det blir en splitsingel på MNW vad det lider. Så ja, här är vi nu. Dead Alkberg.

På tal om döden så nämnde jag en EP som skulle släppas i slutet av sommaren, men det gjorde det ju inte. Efter en del stötande och blötande så kommer den snart i alla fall. Den släpps av Teg Publishing och endast på 12″ vinyl till att börja med. Det är årets julklapp, det är jag helt säker på. Den kommer heta Mattias Alkbergs Begravning: Epitafium. Och är precis det, en minnesplakett, en slags försäkran om att döden inte nödvändigtvis är slutet, att någon tar vid och kanske över. Att en kanske lever vidare efter sin begravning. Eller att tomrummet man lämnar efter sig fylls av något som inte fick riktigt plats någonstans innan. Äh, ni fattar när den kommer.

Men, hörs då.

All The Most Serious Art Is Not Only Sad But Hilarious

02 Sep, 2013 | Kommentarer (798)

Läste efter ett par men inte många om och men Richard Hells självbiografi. Den var meget bra. Först och främst det helt okonstlade, han berättar det han minns och gissar och antar ibland. Utan att det blir rörigt. Det är familj såklart, och vänner. Skolor och skolk och en dröm om att rymma iväg. En tämligen ordinär rockografi: man väntar på att de biografiska fakta man har genom låtar och intervjuer och andras vittnesmål ska dyka upp och belysa saker på nytt sätt, eller bekräfta. Och så sker och man är glad. Rörd emellanåt.

Men så en bit in i boken, in i livet kanske, blir vår protagonist mer och mer osympatisk. Han kommer till New York och ligger med tjejer. Man kan säga att han utnyttjar tjejer men man kan förklara det med att det var en annan tid. Och ett sammanhang som inbjöd till det. Även till att bli utnyttjad. Jag kan såklart gå in i det lite mer utförligt, men jag vet inte vad det skulle göra för skillnad eller nytta. Dessutom blir han mer och mer säker på sin plats i historien, rockhistorien. Och det är ju rätt osympatiskt, det är ju det jag säger.

Fast det skulle vara värre om han inte hade rätt: helt klart är Richard Hell en portalfigur i punkens och konstrockens barndom. Inte bara för det yttre heller, för att Malcolm McLaren modellerade Pistols och således punken i stort på Hells utseende och klädstil. Han kunde skriva, han kan skriva. Och han har rätt i nästan allt som rör musik och texter om musik. Ibland ter han sig lite bitter, särskilt när det kommer till Patti Smith som ”valde” Tom Verlaine i stället för honom. Och kanske även när det kommer till de andra CBGBs-banden. Han känns lite snarstucken, lite avundsjuk på deras (relativa) kommersiella framgångar. Å andra sidan motiverar han det helt och hållet konstnärligt, som en kritiker, och lever upp till det själv, hans två skivor med Voidoids låter verkligen inte som de andras skivor. Och det gör ju inte deras heller. Min poäng är alltså att de gjorde verkligen som de ville, de där som spelade, som formades, på CBGBs i mitten av 70-talet. Och oavsett det, det är ju bara smak. Jag tycker fortfarande att Television var bättre än Voidoids, även om Hell framstår som mer sympatisk än Verlaine. Ändå erkänner han Verlaines eget geni, helt och absolut skulle jag vilja säga. Och även om det är väldigt mycket bitterhet så ser jag kärleken, känner den. De är olika sorts.

(Här tänker jag hela tiden på Asterism & Obelisk, och på personliga rockgrejer, mitt eget bagage, det är inte [bara] hybris, men det är en grej som jag inte orkar prata om riktigt, förlåt att jag tog upp det.)

Sedan, var inne på det här i en kommentar till förra inlägget, tycker jag att Hell inte tar riktigt ansvar för sig själv i texten. Han är så intelligent och empatisk inledningsvis, men efterhand blir han alltså rätt så motbjudande. Jag kan inte låta bli att tro att han vill det, att det är ett medvetet grepp, att få läsaren, det vill säga jag och de som är som mig, att släppa honom, låta honom vara. Det är rätt coolt. Rätt mycket punk. Han vinkar in en, kom hit, säger han, och när man äntligen kommer så nära att man nästan känner lukten av honom,vänder han på handen och ger en fingret. Det är ju helt rätt egentligen. Han ger fingret åt den biografiska läsningen. Han ger i och med det även sig själv fingret. Please kill me, liksom.

 

Men det är det biografiska, det finaste i boken, för mig i alla fall, är att han definierar musik, vad som är viktigt med det, och hur man faktiskt kan kombinera fysikalitet med intellektualism; att man kan tänka med hjärtat, med kuken, fler tankar än en. Något jag själv alltid hävdat och försökt. Jag har alltid sökt mig till folk som gör samma, som ser på det på samma sätt. Och på sätt och vis är ju även det biografiskt. Fast min biografi då. Men det gör ingen skillnad tycker jag. Richard Hell är mer rock (eller punk, om man vill) än litteratur (precis som jag) och rock bygger så mycket mer på identifikation.

*

Nu är det höst i alla fall. Det blir antagligen bara en spelning till i år, i Göteborg torsdagen den 26/9 på Pustervik, Det är bokmässa och Teg har fest tillsammans med Galago och jag spelar med band tillsammans med Skator och Könsförrädare. Förresten, det blir inte helt dött, jag går inte under jorden eller så, det kommer dyka upp lite låtar på olika skivor, jag ska göra lite uppläsningar och kanske kör jag lite hemligt eller spontant, sådär ni vet, men jag har inget planerat.

Jag gör låtar när barnen är i skolan och kokar plättar när de kommer hem, det är planen. Blir fantastiskt.

 

Hörs eftersom, hoppas Er höst fylls med rock.

Bara lite sommarläsning plus lyssning

16 Jun, 2013 | Kommentarer (1 660)

Jag har ju en svaghet i det att jag gillar när det inte händer så mycket utåt på den här sidan. Alltså när det inte uppdateras så ofta, och kommentarsfältet blir längre än Reinfeldts ljugarnäsa. Det sållar de berömda agnarna från det lika berömda vetet, lite. Diskussionerna tenderar att bli intressantast kring 1000-strecket. Påstår jag, det är inte så att jag för någon slags statistik över det. Och det beror såklart lite på ämnena som avhandlas också. Men det brukar ju handla om vem som är mest vänster, mest punk, mest indie och mest feminist. Jag gillar det, och finner frågor om hur jag tänkte om nån låt eller var man kan hitta olika tröjor eller singlar eller om BQ har lagt av eller inte som mest irriterande. Sorry, ni som undrar om sånt. Men jag tänker att jag låter folk veta det jag vill att de ska få veta, om det jag bryr mig om. Det vill säga, om BQ rent hypotetiskt får för sig att göra något nytt låter jag er veta det. Övrig information, jag vet inte, men kolla Tegs hemsida emellanåt, kolla West Sides. Händer det något på försäljningsfronten så är det de som håller på med det, inte jag. Spelningar lägger vi till här till höger för det mesta, men det händer att jag glömmer till och med det. Särskilt om det är akustiskt, och särskilt i Norrbotten, för då är det som att de som borde veta ändå vet, liksom. Men jag ska bli bättre på det. Och bli en bättre vän, bättre på en massa sätt.

 

Men nu då, ja, jag har mest suttit inne förutom att jag börjat promenera som en psyksjuk om dagarna. Slutade röka efter Dramatenspelningen och kroppen bara lade av. Hade abstinens av Trainspottingmått. Krampade i ryggen så jag fick åka in till lassa för jag kunde inte riktigt andas. Plus att immunförsvaret blev helt stört och jag fick en askonstig hudinfektion. Och så opererade jag till sist ögat, slutade skela. Hoppas jag, det är bara en vecka sen och jag är fortfarande rätt medtagen. Men jaja, det är ju inte synd om mig för det. Har lyssnat på rätt mycket skivor som exempelvis den här gamla godingen:

 

Moose – . . . XYZ

 

Åh, vilken skiva. Hade med en låt från den på Trevlig helg, Poplover. Fast hela skivan är mäktig. Framförallt illustrerar den rätt så perfekt vad som är indie, som musikalisk genre alltså, och varför det faktiskt är rätt grymt. Själva resonemanget för det för jag här lite grann http://www.mabd.se/?p=964 med tillhörande spellista och allt, fast den gången förklarade jag mest begreppet Norrlandsindie och kopplade samman den med amerikansk (och skotsk) dito. Mooses debutalbum definierar hur som helst det som är bra med engelsk indie. Och kanske borde jag skrivit ”var” bra, men det är fortfarande en estetik och en hållning som jag gillar. Dels såklart det här med att man inte låter finanser och/eller bristande omständigheter i övrigt stå i vägen för ens konstnärliga ambitioner, att man exempelvis bygger upp värsta pampigheten med gitarrer om man inte har exempelvis blåssektioner och stråkar, som på avslutande och perfekta This River Never Will Run Dry (fast på Spotify heter den något annat), en låt som i sig låter som en hyllning til The Bands version av Dylans I Shall Be Released .

Noterbart är också hur pass mycket bättre det är att låta sig inspireras av något i jämförelse hyfsat obskyrt än att planka Hey Jude och helt missa poängen med den och kalla den Don’t Look Back In Anger (eller vilken låt som helst egentligen från just den Oasisskivan [eller vilken Oasisskiva som helst, faktiskt]). Och nu är det såklart inte så obskyrt men 1992 hade det förflutna blivit tillgängligt helt nyligen. Chansen att man lyssnat på just Music From The Big Pink var inte lika övergripande som bara, säg, fem år senare. Moose, jag vet inte så mycket om dem. De hade sina rötter i London med Moonshake och Stereolab och liknande, alltså lite mer arty Shoegazepop, eller i alla fall i samma scen som dem litegrann. Men i stället för att bli hyperestetisk pop och ny-kraut så valde man att renodla den här indiegrejen i stället. Med rockinfluenser och pratsång och allt. Vad man gjorde, som exempelvis aldrig banden norrifrån: Manchester, Skottland etc, gjorde, var att skriva mäktiga låtar men samtidigt behålla det där ironiska filtret, en fin Londonsk tradition som härstammar från allra minst Ray Davies. Det vill säga, Moose var medvetna om att de inte var ett tufft rockband. Medans exempelvis Primal Scream och Stone Roses verkligen trodde det om sig själva. Och det ingick ju lite i vad som var bra med dem. På samma sätt som att det ironiska ingick i Mooses repertoar. Lite som när Frank Black ”sjöng indie” i Trompe Le Monde så gör Moose samma sak i Polly. Låter lika (attraktivt, [jo, det är inte bara av ondo den brittiska blodfattigheten]) anemiska som någonsin Ride och Bobby Gillespie och Lloyd Cole på samma gång, men gör det ändå till en grym låt. Det ironiska blir liksom ytterligare ett lager. En kvalitet till. Och just det var och är ju sällsynt fint med indien; simultanförmågan. Det är bland annat den egenskapen som gör att jag gapar så mycket om Stornoway. Och tidiga James. Och nya Pastels-skivan. Och Go-Betweens och The Chills. Och så vidare forever, lite. Lite för att om två dar så kommer jag att må lite illa av det igen och så vill jag bara lyssna på typ Bolt Thrower eller Discharge eller Black Box eller Johnny Burnette eller nåt annat, vadsomhelst som inte har någon simultanförmåga alls egentligen, som typ bara är kropp.

 

…XYZ är dessutom ett bra exempel i det att den självklart floppade. All bra indie floppar ju. Den är för smal och snobbig för att tilltala de breda lagren. Eller snobbig, mobbad är egentligen rätt ord. För det är det allt handlar om egentligen tror jag. All makt åt de svaga.

 

Mattias Alkbergs Begravning släpper en ny tolva senare i sommar. Det blir minst tre låtar, troligen fler. Episk pop och punk och annat. Kan inte säga mer om det just nu, men lovar att göra det så fort jag kan. Som jag sa inledningsvis alltså. Jag ska bli bättre på sånt.

 

Men trevlig sommar då, hoppas vi ses nånstans.

PSL premiärvisar Skända flaggan

25 Jan, 2013 | Kommentarer (3 614)

De kan väl ses som en metafor för makt i olika led och riktningar, kanske framför allt som den ser ut och fördelas mellan fäder och söner, bildliga såväl som bokstavliga. Kung/prinsrelationen är tacksam att utgå från: ärvd makt, absolut makt och så vidare. Det är lätt att både skriva och begripa.

Sedan, på ett helt annat plan, så är det förstås roligt att göra allsång av KUKEN PÅ SVENSKA FLAGGAN. För det var länge sedan man hörde allsång av den sorten.

Förhoppningsvis kommer precis rätt personer avsky låten och mig och oss. Jag vill det i alla fall. Jag tycker det är viktigt att distansera sig från nationalisterna, näthatarna och rasisterna. Och kanske särskilt de som har mage att bli kränkta av att någon annan kan bli kränkt.

Och personligen tror jag dessutom att Carl XVI Gustav inte tycker om dem heller. Han verkar vara en busig en, som nog gärna skämtar om både det ena och det andra, och nog gärna skulle skulle säga vad han tyckte om svinen om han bara finge slappna av lite och inte vara så hemskt kunglig hela tiden.

Vänligen,
Mattias Alkberg

Videon är regisserad av Carl Dieker och klippt av Andreas Brixter.

Julklapp: Skända flaggan

24 Dec, 2012 | Kommentarer (578)

God jul kamrater,

Här har ni första singeln från Mattias Alkbergs Begravning, Skända flaggan heter den. Den kommer att ligga uppe här några dagar för att sedan mystiskt försvinna när ni minst anar det. Notera det vackra omslaget, det är Karin Mamma Anderssons målning [Grå dagar, 1998] som vi fått använda, och det går vi omring här i midvintern och mallar oss med. Om låten, vad ska jag säga? Jag tycker den är fin och svängig och jag hoppas såklart att precis rätt personer ska ta illa upp, och att andra, lika rätta, ska dansa glatt och sjunga med.

Det är en del i den här ytterst fragmentariska historien om en far och en son, en kung och en prins som är lite dumma i huvet. Att säga att det är en historia är egentligen lite väl mycket sagt, det är scener, korta ögonblicksbilder där far och son för det mesta deltar samtidigt, men inte alltid. Det är lätt allegoriskt, snuddar lite vid den klassiska föreställningen om att göra upp med sina fäder eller fadergestalter, att ifrågasätta makt, andras såväl som egen. För egen del var det första gången jag försökte hålla mig till ett lyrisk tema när det kom till texterna och det gick ju åt helvete mer eller mindre direkt, pga av bland annat uttråkning.

Skända flaggan är nog den låt som skiljer sig mest från de andra på skivan, i det att den är förhållandevis omedelbar, en rätt straight poplåt helt enkelt. Annars är det ju lite molligare och allvarligare. Men det kan vi prata om en annan gång, exempelvis när albumet släpps den 20 februari. Singeln, en EP egentligen: det är tre dikter på b-sidan, släpps digitalt och på färgad vinyl den 28 januari: då är den sedan länge bortplockad härifrån.

Men vi hörs då,

Matti

 

Norrland

05 Okt, 2012 | Kommentarer (2 708)

Läser Pos Norrland och känner igen mig i så mycket. Vi har olika specialområden och olika uttryckssätt, men lite samma hang-ups och intressen. Men det tar jag med honom om tillfälle ges. Hursomhelst kom jag att bli sugen på att lyssna på hur det lät förr, på den tiden när vi stötte på varandra första gången, när det nu var, rent fysiskt. Och det resulterade naturligtvis i denna alldeles för långa och säkerligen ointressanta text samt spellista. Men, som om jag bryr mig.

 

Archers of Loaf spelade i Umeå, tror det var 1994, jag var där och gick på efterfest med dem. Vaknade på måndagen i en garderob. Det var tider det. Web In Front är en helt grym låt, nästan som en ambassadör för hur den här musiken lät, därför är den först på

 

Synkoper, fritidsgårdsförstärkare, storslagna ambitioner

 

Det är skillnad på indie och indie. Det här, exempelvis, är ett nedkok av vad som brukade kallas norrlandsindie. Något som hade nästan en ideologisk innebörd, åtminstone för de som försökte definiera vad vi gjorde här uppe i skogarna norr om Ö-vik.

Det var naturligtvis inte ett norrländskt fenomen, snarare ett amerikanskt. Det bestod av synkoper, majackord och en skopa punk. Punk i den meningen att man tog vad man hade. Stråkar var ju uteslutet. Däremot kunde man trampa in disten (en av distpedalerna) och spela något som i ens huvud lät som Scott Walkers fyra första soloskivor. Och inte kunde man riktigt sjunga som honom heller, men man behövde ju inte skrika för det. Bättre att hålla igen, mixa sången relativt lågt istället. Liksom bädda in den i övrig ljudbild, som ett instrument. För då skulle folk vara tvungna att liksom lyssna efter sången, och på så sätt upptäcka texten. Dessutom, ett sätt att spela, att kompgitarrerna spelade som kaggen. Basen var mer ett melodiinstrument, men när den kompade så spelade den också på synkoperna. Bra exempel på detta är Everything Flows med Teenage Fanclub, och mycket med The Bear Quartet: kanske framförallt I’m Slow.

Annat typiskt var det här med svajgitarrerna i kompet snarare än i solona. Och att stämmorna inte gick ihop, i nästan varje låt här möts toner som är sura på varandra. Det är ju underbart. En subtil (och antar jag, för det mesta fullständigt omedveten) kritik mot konventionerna, såväl kommersiella som icke-kommersiella: det som spelades på radio var lika dåligt då som nu, och punken var svårt formaliserad. Testosteronstinn, exakt och uteslutande, vad än hardcorekidsen ville få det till. Klart man ville bort, fly. Spela majackord och sjunga om ensamhet. Göra det attraktivt för de likasinnade och irriterande för andra.

Jag har forskat i det här och kommit fram att det som blev och är synonymt med trve indie först såg dagens ljus 1985. Låten heter Severed Lips och återfinns på Dinosaur Jrs debut, när de fortfarande hette Dinosaur.

J Mascis är född 1965, jag är född 69. Det skiljer alltså fyra år, men jag tycker vi har visst gemensamt. Deras första skiva kom alltså 1985 och jag upptäckte den någon gång kring 86-87. Då spelade jag med Stalle och Patrik och Urban i Pornografi, eller om vi hade lagt av och startat Action Comics och Jennifers, I forget. Men det var hursomhelst samma influenser, samma bevekelsegrund. Uppvuxna i en avkrok spelade vi svinhög musik, lyssnade på lika delar Black Sabbath, Velvet Underground, råpunk, Slayer och Neil Young. Jag skulle ljuga om jag sa att Dinosaur Jr inte betytt något för mig, för oss, när vi drog igång BQ. Men det ar liksom ingen influens, det var mer att de gjorde samma sak som vi. Vi skivdebuterade ungefär samtidigt som Pavement, men vi hade aldrig hört dem. Vi kollade upp dem bara för att någon vi gillade (Andres Lokko? David Gedge? Thurston Moore?) sa att vi lät likadant. Och det var ju roligt. Och de var ju bra. Nåja, den storyn har jag dragit miljarder gånger.

Här är i alla fall några grymma låtar från förr och i nåt enstaka fall relativt nyss; Rock*A*Teens-låten är feltaggad på Spotify, den heter egentligen Betwixt Or Between. Jag tror den är nyast på Synkoper, fritidsgårdsförstärkare, storslagna ambitioner. Tog med den mest för att den exemplifierar det där med Scott Walker som jag skrev högre upp.

Och klart vi kan prata om huruvida denna musik är apolitisk eller världsfrånvänd. Eller har åldrats illa. Eller gå in på detaljer och prata om hur och varför den senare utvecklades och blev, i nio fall av tio, astråkig americana i stället. Och var för det knappt är några tjejer med på listan. Men lyssna först, jag tycker svaren på alla de frågorna finns i musiken.

Hörs sen då,

Matti

Rebel Music

03 Sep, 2012 | Kommentarer (823)

Med anledning av, ja, en massa saker egentligen; Pussy Riot, vad jag lyssnar mest på, den jag är und so weiter har jag funderat en del på vad som konstituerar det Bob Marley kallade Rebel Music. Alltså, för mig personligen. Vad gör att jag uppfattar viss musik mer, hur ska jag säga, upprorisk, än annan? Jag kom väl egentligen inte fram till något särskilt mycket mer än ett C-60: Rebel Music. Och eftersom jag inte har något särskilt för mig tänkte jag kommentera några av låtvalen.

ConflictBerkshire Cunt

Jag köpte Conflicts första skiva, It’s Time To See Who’s Who, i Sundsvall under en basketturnering någon gång i början av 80-talet. Kanske 1983 eller så. Den här låten är med där. Conflict var det mest konventionella av anarkobanden rent musikaliskt. Politiskt tillhörde de de mer militanta. Låten i sig är helt manisk engelsk streetpunk. Jag älskar den och Conflict överhuvudtaget av precis de anledningarna.

 

Överlag är det så, har jag märkt, med den här listan, att just denna ”urgency” är en gemensam beståndsdel. Det finns inget riktigt bra ord för det på svenska. Viktighet kanske, om det inte redan var upptaget, lite. Men i alla fall, att man känner att artisten i fråga (upphovsmännen/kvinnorna/hennen, hur böjer man det egentligen?) var tvungen att säga det de var tvungna att säga, och det fort som fan. ”Fort som fan” har inget med musikens tempo att göra alltså. Även om exempelvis

The OffendersFace Down In The Dirt

går fort som fan. The Offenders första skiva (tror jag, den var grå med röd text, jag hittar inte igen den nu, är rädd att jag sålt den) bytte jag till mig. Den hade tillhört Jello Biafra, och Nicke Boström, Nicke Pack som somliga av oss fortfarande tänker på honom som, fixade den åt mig. Jag skickade en samling rock från Karlshamn till honom, som jag minns det. Där var Nyx Negativ med, och Unter Den Linden. But, I digress. The Offenders hade i alla fall bråttom med det mesta. Så här i backspegeln tänker jag att det är lite konstigt att det var många som lät som Minor Threath på den tiden. Eller, det är inte så konstigt, men det är konstigt att fler inte pratar om det.

Huggy BearErotic Bleeding

Huggy Bear spelade vi med på Emmaboda 1993, tror jag. Åh, det var en bra spelning det. Jag älskar dem. På många sätt är de bättre än de amerikanska Riot Grrl-banden. Eller, bättre, jag älskar såklart Bratmobile och Bikini Kill lika mycket som the next guy men de gjorde musik i en tradition jag kände igen på ett annat sätt: lika delar Crass, Raincoats och inte minst de här sköna lirarna , hör bara på

Poison GirlsAlienation

Vi Subversa sjöng/sunger i Poison Girls och är alla Riot Grrls moder. Eller kanske mormor. Henne kan ni googla om ni vill veta mer. Tyvärr (och i likhet med exempelvis Huggy Bear och Subhumans) så finns inte deras bästa låtar, om jag hade fått välja fritt ur deras produktion hade det antagligen blivit Where’s The Pleasure?, på Spotify. Men man får glad över det lilla ibland. Som att den här plötsligt och äntligen finns:

DisorderPreachers

Alltså, engelsk limsniffar-cidersvepande-anarkistpunk liknar inte något annat egentligen. Allra bäst är tidiga Disorder och Chaos UK. Vilket stupfullt ös, vilket helt bisarrt gitarrljud och vilken grym text: ”Anarchy ain’t a fashion/ you change to over night/ It’s the last possibillity/ to put their mistakes right.”

 

Självklart fanns det motsvarigheter i andra länder, framförallt i skandinavien: Kaaos från Finland och svenska Anti Cimex. Först i vårt avlånga land var dock

ShitlickersThe Leader (of the Fuckin’ Assholes) Finns inte mycket att tilläga om denna svenska punkklassiker. Grym låt bara.

Lite är det för att jag älskar den här sortens dumihuvetmusik som jag älskar det som inte är riktigt punk på den här listan:

MudhoneyHate the Police

är visserligen en cover på en gammal Dicks-dänga, men den är lika bra med nordvästra USAs allra bästa band genom tiderna (japp, till och med bättre än Wipers, Jimi Hendrix Experience, Poison Idea och Sonics). och någonstans är Mudhoney essensen i den här texten. Alltså, att jag fan inte vet vad det är jag går igång på. Vad som gör att alla de här låtarna väcker samma känsla i mig, att jag vill liksom slänga lite grejer omkring mig och skulle någon av dem landa i huvet på nån nyliberal så är det en lycklig bonus.

Jag tog med två egna låtar också. Eller två, en är min, en har Jari och Peter gjort, jag bara spelar bas och skriker lite. Jag vet inte, men den ena är en hardcorelåt där jag sjunger lite om Tranströmer, och den andra är från Saturday Night, första låten på första skivan vi helt sket i allt. Den senare tog jag med på att visa på hur man kan liksom resonera: det var en av de sista vi spelade in till skivan, och även om vi lade den först, så är det den låten som pekar vägen framåt till nästa skiva mest av alla. Jag vill inte förstå tog jag med för att visa att man (man och man, jag, menar jag) lika gärna kan kolla bakåt som framåt. I Know My Owner för att man kan kolla framåt genom att kolla bakåt. Svårt att förklara grejer jag själv varit med och gjort, märker jag. Bättre att exemplifiera den tanken med

Make UpBorn On The Floor

för den handlar lite om den här viktigheten jag skrev om här uppe.: ”When I came into this world, I wanted to be pre-mature” sjunger han, bland annat. Som att det inte går fort nog, att världen inte hinner med hjärnan och viljan liksom. Samma ska kan sägas om Flesheaters-låten jag har med här, eller om The Crime. Att man inte kan vänta. Att musiken låter som att man inte kan vänta med att säga vad man måste säga.

 

Ja, det var vad jag kom fram till och jag kan inte uttrycka det bättre än så. Vet inte om det är av intresse. Troligen inte. I sådana fall: skingra er, här finns inget att se.

 

Sommaren är slut. Jag har spelat rätt mycket ändå samt jobbat. Nu på sistone har jag producerat en singel med Könsförrädare, sjungit lite på en inspelning med Zacke och inte minst spelat in en skiva med min Begravning (se, versal!). Ska spela lite, lite i höst, jag hör av mig om det eftersom.

Ska jag lägga in länken igen? Ok: Rebel Music

Hoppas ni gillar hösten för nu kommer den som en kulsvärm.

Lite om min begravning

14 Maj, 2012 | Kommentarer (2 124)

Det här med min begravning, det är ju förstås inte min begravning, men rätt många tycker namnet på bandet/föreställningen är obehagligt, och de tycker jag borde byta. Mina egna invändningar är inte desamma: jag tycker mer det är trist att jag redan haft ett band som hette exakt så. Kommer inte ihåg om det var före eller efter Nils kom med, men det var vad jag kallade det vi gjorde, jag, Cristian och Patrik när jag hade tröttnat på att vi hette Mattias Alkberg Tre. Antagligen hade Nils börjat, känner jag mig själv rätt var jag likadan då, för 11 år sedan som nu. Det vill säga att jag tyckte det var oärligt att vi hette tre när vi var fyra. Och dessutom har jag ett minne av att vi hette Tre ett tag efter att Nils kom med. Jag tänkte att det var mitt namn plus tre. Liksom. Och att det inte höll.

Annars, Mattias Alkbergs Begravning (skriver det med versal i fortsättningen, för att, ja, skillnaden är ju uppenbar egentligen) är ett passande namn såtillvida att rätt många av låtarna handlar om döden, och det är mörkare och större (storslagnare, pampigare) än något jag gjort utanför BQ innan. Liksom högtidligare. Det är därför vi har finkläder på oss, och sminkar oss. För att vara tydliga med att det är högtidligare. Texterna är också lite annorlunda. De är, i den mån de är politiska, mer nihilistiska och direkta: ”Jag skriver kuken på svenska flaggan”, går en refräng. Sedan har jag ett vagt, väldigt vagt, tema om en kung och en prins som jag återkommer till hela tiden. Kungen är helt dum i huvet och sålunda prinsen med, eftersom det är kungens barn. Det är roliga och hemska berättelser. Eller berättelser, på Magnus skiva är det ett litet brottstycke ur ett resonemang, och ett par andra texter jag har skrivit snuddar bara vid ämnet. Tanken är i alla fall att bygga upp en värld utan gränser där de här två typerna gör nedslag lite som de vill. I dikter, egna låtar, och andras.

Det kommer att bli en skiva av något slag men inte en uppföljare till Anarkist. Av några olika anledningar, det med. Dels så har jag länge velat spela in covers, översatta till svenska eller inte, och har man fler än en cover på en skiva så tycker jag det är fattigt. Jag tänker ha minst två, antagligen så många som fyra. Så det blir inte ett traditionellt album på det viset, vet inte om det blir en mini-LP, eller en dubbel-EP eller nåt helt annat ännu, men det ska spelas in, dokumenteras och ges ut i all fall. Det är även därför jag vill att det ska heta något annat än bara mitt namn.

Som det är nu har vi ett fullt och klart set, ett program, på en knapp timme som vi håller oss till: lite dikter och låtar om vartannat. Det kan såklart svälla ännu mer: det kan bli fler låtar, andra dikter, kanske rent av nya dikter. Men själva livedelen har varit det centrala. Låtarna kommer i tredje hand, inspelningen av dem i andra. Inte i rangordning alltså, men i tid, hittills. Jag vet att det låter obegripligt. Jag vill att det ska växa av sig självt. Att det ska vara någonting som utvecklas eller regredierar (som allt alltid gör), men att det den här gången ska ingå i själva processen. Det låter fortfarande obegripligt. Drömmen är att turnera i typ konsertlokaler och på teatrar för sittande publik hela hösten. Det är ingen klubbgrej det är tunga grejer, som kräver koncentration och en publik som kan hålla truten.

Men jag vill i alla fall utveckla, knyta ihop och förfina en del grejer som jag tidigare varit noga med att skilja åt. Jag skiter i om det verkar pretentiöst. Det är De Stora Frågorna det handlar om: Samhällskicken, Döden, Familjen och Konsten. Den sortens grejer.

Mattias Alkbergs Begravning har i nuläget en spelning till i augusti i Luleå, men jag tror det kommer att bli fler. Det inverkar inte det allra minsta på vad jag ska göra tillsammans med Nerverna i sommar, eller längre fram heller för den delen, hoppas jag. Jag spelar fortfarande med Nerverna alltså, och alla är vänner.

Det var väl vad jag hade att säga om det här just nu. Det är roligt som in i helvete.

Hörs då,

Matti

EDIT: tjötar om att det är ett band, de här är med.

Mattias Alkbergs Begravning: Petter Granberg, Kalle Nyman, Olle Nyman, Jonatan Lundberg, Tomas Bäcklund, Magnus Ekelund, Mattias Alkberg.