Jag kör akustiskt. Gammalt, nytt och andras och grymme bra.

80:-, öppet mellan 22.00-03.00

Jag tänkte skriva något lättsamt om mitt eviga Sommartoppen-projekt. Evigt är kanske en överdrift, men sedan slutet av 80-talet har jag fört någon slags dagbok med hjälp av musik. På den tiden gjorde man ju inga playlists, man gjorde blandband.
Jag var ung och spelade in låtar på kassett innan jag gick ut och när jag kom hem. Det hände, när jag fyllt ett C-90, att jag tog med mig mitt värv och drog bort till ödetomten mellan Notviksverkstan och stranden nedanför. Satt där och kände mig ung, härlig och cool. Det kunde vara vad som helst. Wilmer X, Dinosaur Jr, Madonna och Slayer trängdes i högtalarna. Jag har fortsatt denna dokumentation till dags dato. Tycker det är intressant hur mycket som är samma och vad som förändrats. På årets lista, en spellista i iTunes istället för på kassett, är inte Sators version av Lili & Susies Oh Mama med, men däremot Ghosts of War från Slayers South of Heaven. Den var med redan 1988. Det var inte Raketen eller Stornoway. Eller Burzum eller Pharoah Sanders. Den sistnämnda hittar jag däremot på en lista från 2005. Och så minns jag hur det var just den sommaren. Jag tänkte alltså skriva något om svunna somrar, om mig själv och krydda det med musiktips.
Men så snubblar jag över tidningen Pop. Eller snarare, en blogg som gjort till sin uppgift att publicera gamla tiders texter ur den tidningen på nätet. Och hittar en intervju med mitt band the Bear Quartet som Terry Ericsson gjorde 1997 och blir, ja, arg faktiskt. Och känner mig nödgad att skriva om något annat, fortfarande om mig själv givetvis, det är ingen pose det här narcissistiska.
För det är illa skrivet om ett skitnödigt band. Eller snarare är det så att jag inte tror vi var sådär uppfyllda av oss själva och humorlösa. Jag gillade artikeln när den kom, men jag tror det var ren fåfänga från min sida. Dessutom innehåller den en massa små faktafel som bygger på felcitat och ett romantiserande av oss som landsortsfreaks. Jag blir arg, inte så mycket på hur vi var, eller ens på hur Terry var. Mer på hur DET var på den tiden, hur Pop var som tidning, som bärare av en ideologi. En slags konsensus om vad intervjuer och annat skulle innehålla och se ut.
Finns en intervju med Brainpool där också, som Kjell Häglund skrivit, som är likadan i sitt uppsåt och till sin form; exotisk miljö, vi skiter väl i vad folk tycker, det och det bandet är värdelöst och så vidare. Ett slags projicerande från journalistens (och Pops) sida om hur man skulle beskriva ett band man gillade. Det går att härleda detta till britpopen, till Oasis och längre bak till Madchester, punken och ännu längre. Något osvenskt i bemärkelsen anglofilt och irriterande. Vi (jag kan tänka mig att detta gäller Brainpool och en massa andra band med) kände på riktigt ingen som helst samhörighet med andra svenska popband ändå framstår vi som precis all annan Swindie från den tiden. För att somliga ville vi skulle vara så, det var enda sättet att göra oss begripliga.
Bob Hund klarade sig från den här generaliseringen bättre än andra band och det tror jag beror på att de kom från Stockholm, att folk som skrev för Pop och DN etc såg dem och deras autenticitet (det som hos hos oss blev landsortsfreakigt) på nära håll. Band från annorstädes skapades liksom på Pops (och i något mindre mån på Sound Affects, Nöjesguidens och Expressen Fredags) redaktion. Åtminstone skapades bilden av andra band där, de konflikter som sades skulle existerat också. Och vi spelade glatt med. Det var fåfängt gjort och jag stör mig på att vi gick på det.
När man läser Pop såhär i efterhand framstår den som betydligt sämre än vad den var då. De hade åsikter och egentligen var det bara det som utgjorde någon slags kvalitet, för det var nästan ingen annan som hade det då, men de där åsikterna var grunda och ärligt talat inte särskilt bra. Och tidningen Pops agenda är fortfarande den rådande när det kommer till hur vi uppfattar populärkultur i det här landet. Dess främsta skribenter är fortfarande opinionsbildande i svensk media: Andres Lokko, Fredrik Strage, nämnde Häglund och så vidare. Det vore förmätet av mig att säga att dessa inte har sina poänger, inte minst stilistiskt är de till och med bättre än vad de var då, och en del av deras ideologiska gärning är fortfarande relevant. Exempelvis hur viktigt det är att ha en eklektisk smak. Och hur de lyckades få finkulturen och ful-diton att närma sig varandra. Men man ska inte glömma det här polemiska arvet de lämnat efter sig. Ryggdunkeriet, översitteriet. Storstadsperspektivet och landsortsföraktet. Plocka upp en Nöjesguiden nästa gång ni är i någon av de tre stora städerna så förstår ni vad jag menar om ni inte gör det nu.
Vad det kanske handlar mest om är väl att tiden gått och går och att det är sorgligt hur lite som förändras. Gaphalsarna och mobbarna är alltid de som sätter agendan och vi andra spelar med bara för att vi blir inbjudna. Det går att omsätta detta i snart nog alla andra sammanhang med. Något att tänka på i valtider.

Ibland tänker jag att The Bear Quartet är en modell, en fungerande anarki. Praktisk socialism. Jag vet att det är skillnad. Med anarki menar jag att alla får göra precis som de vill så länge det inte inkräktar på någon annans visioner. Med socialism menar jag att vi verkar för en utopi utan att helt förstå hur denna kommer att se ut när vi väl är framme, eller vad de olika delarna har för samband. Anarki är roligt, socialism är hårt arbete men resultatet är ungefär detsamma.
I BQ är jag helt klart dummast i huvet. Kanske är det därför jag upplevt den här skivan, dess tillkomst, som så jobbig, då jag alltså inte kunnat urskilja resultatet förrän jag hade det framför ögonen. Eller så var det så för oss alla. Det är socialismen, tänker jag. Proletariatets diktatur i skepnad av färdiga låtar i en viss följd. Å andra sidan, det var roligt att bygga sina egna vägar, färglägga själv. Sitta i replokalen och höra nånting växa fram som blev ännu bättre än mina egna delar, delar jag mejslat ut till, så nära jag kunnat, perfektion. Och att sedan upptäcka att alla andra gjort samma sak. Anarki.
Jag märker ju att det här kan framstå som lite pretentiöst, men helt ärligt, det här är den mest ambitiösa skiva vi någonsin gjort. Progressivt. Och om någon har problem med det så skiter väl vi i det. Det är popmusik, rock som kanske tar lite tid att hitta in i, för mig tog det alltså nästan ett år, men om man ger upp innan man gjort det är man lat och det tolererar jag fan inte.
Vi är ju inte överens om allt, till exempel om den här texten. Jag tycker att det här är musik gjord av människor som är dubbelt så gamla nu, jämfört med när de började, och att det har en betydelse. Nån annan motsätter sig hela tanken på att det faktum att tiden förändar en skulle påverka det man gör. Han vill att jag ska ändra. Aldrig säger jag, det är min text. Jag är dummast i BQ, jag fattar inte vad han menar. Även om jag just nu tycker att den här andra, han jag inte nämner vid namn, är dummast i BQ just nu. Och så ändrar vi oss. Diskuterar. Tjafsar. Som gamla kärringar. Fast aldrig om själva musiken, då litar vi på varandras förmåga att leverera genialiteter när så krävs. Vi vet att nuet består av ungefär en tredjedel förflutet och resten framtid. Äh, jag driver med er nu. Nuet är nu och korrelerar det med något annat är det lika delar slump och erfarenhet. Om texterna på 89 hade något slags tema så var det The Bear Quartet, hur vi interagerade med varandra och inte. Den här gången handlar det mer om oss personligen och om dig och dig och dig. Monty Python är ett bevis på att man kan vara relevant ända in i döden och att anarki fungerar. Och till syvende och sist handlar det ändå om vad musiken gör med en. Jag gråter när jag lyssnar på hur det blev, för det är så vackert och jag kan för mitt liv inte förstå vad det var jag tvivlade på.
Fyra låtar ligger uppe för lyssning i tio dagar. Skivan släpps nån gång i höst. Vi spelar lite live i sommar, kolla här bredvid.

http://adrianfiles.com/thebearquartet2010/

Vi repar för fullt nu, Nerverna, inför den här pytteturnén vi ska på om några dagar. Vi kör gamla dängor, såna vi aldrig spelat ihop innan och några till. En helt ny cover och även den som återfinns här nedan(om än i ett lite tydligare livearrangemang ) som vi spelade in på Blackis i vintras. Vet inte riktigt vad som ska bli av de inspelningarna annars. Är lite missnöjd med arren och annat. Vill nog göra om låtarna nån gång till innan jag visar upp dem för de som vill höra. Men det är ändå grymt att veta att man har ett band som kan göra i princip vad som helst med ens låtar. På ett bra sätt alltså. Efter de här spelningarna stannar jag i Sthlm för att göra klart BQ-skivan. Ojojojoj vad den blir bra. Där är det inte mycket kompgitarrer. Tror jag och Jari spelar sammanlagt fyra hela ackord eller nåt. Resten är melodier, riff och rytmgrejer. De går in och ur varandra som alger, som spöken, som ålar genom lik på havets botten.

Och när vi repade in den här covern nu, alltså det gick inte, jag pallar inte flanga ackord längre och jag gillar inte när Jonas gör det heller. Vi spelar ju de gamla låtarna som de ska spelas, vi gör inte om dem efter någon ny princip eller så, det är när vi ska hitta på nytt. Ackord var något man höll på med på 1800-talet känns det som. Jag vet att jag kommer ha bytt åsikt om det här innan jag ens postat detta inlägg. Men så är det just nu i alla fall. Som vanligt kommer det väl att stå här till in i juni eller nåt.

Jag lyssnar på svensk postpunk, funderar på kvalitetsbegreppet och har en tanke jag inte ens börjat formulera än som går ut på att politisk korrekthet, synen på den, är post-postmodernistisk. Men jag ids inte utveckla den nu, för det har regnat här, hela helgen och nu piper plötsligt solen igenom molnen. Kanske smälter den bort det sista av den här oändliga vintern. Jag tänker gå ut och se efter i alla fall.

Ses när vi ses,
Matti

Lys upp mig som en stjärna Lys upp mig som en stjärna