Annars, Mattias Alkbergs Begravning (skriver det med versal i fortsättningen, för att, ja, skillnaden är ju uppenbar egentligen) är ett passande namn såtillvida att rätt många av låtarna handlar om döden, och det är mörkare och större (storslagnare, pampigare) än något jag gjort utanför BQ innan. Liksom högtidligare. Det är därför vi har finkläder på oss, och sminkar oss. För att vara tydliga med att det är högtidligare. Texterna är också lite annorlunda. De är, i den mån de är politiska, mer nihilistiska och direkta: ”Jag skriver kuken på svenska flaggan”, går en refräng. Sedan har jag ett vagt, väldigt vagt, tema om en kung och en prins som jag återkommer till hela tiden. Kungen är helt dum i huvet och sålunda prinsen med, eftersom det är kungens barn. Det är roliga och hemska berättelser. Eller berättelser, på Magnus skiva är det ett litet brottstycke ur ett resonemang, och ett par andra texter jag har skrivit snuddar bara vid ämnet. Tanken är i alla fall att bygga upp en värld utan gränser där de här två typerna gör nedslag lite som de vill. I dikter, egna låtar, och andras.

Det kommer att bli en skiva av något slag men inte en uppföljare till Anarkist. Av några olika anledningar, det med. Dels så har jag länge velat spela in covers, översatta till svenska eller inte, och har man fler än en cover på en skiva så tycker jag det är fattigt. Jag tänker ha minst två, antagligen så många som fyra. Så det blir inte ett traditionellt album på det viset, vet inte om det blir en mini-LP, eller en dubbel-EP eller nåt helt annat ännu, men det ska spelas in, dokumenteras och ges ut i all fall. Det är även därför jag vill att det ska heta något annat än bara mitt namn.

Som det är nu har vi ett fullt och klart set, ett program, på en knapp timme som vi håller oss till: lite dikter och låtar om vartannat. Det kan såklart svälla ännu mer: det kan bli fler låtar, andra dikter, kanske rent av nya dikter. Men själva livedelen har varit det centrala. Låtarna kommer i tredje hand, inspelningen av dem i andra. Inte i rangordning alltså, men i tid, hittills. Jag vet att det låter obegripligt. Jag vill att det ska växa av sig självt. Att det ska vara någonting som utvecklas eller regredierar (som allt alltid gör), men att det den här gången ska ingå i själva processen. Det låter fortfarande obegripligt. Drömmen är att turnera i typ konsertlokaler och på teatrar för sittande publik hela hösten. Det är ingen klubbgrej det är tunga grejer, som kräver koncentration och en publik som kan hålla truten.

Men jag vill i alla fall utveckla, knyta ihop och förfina en del grejer som jag tidigare varit noga med att skilja åt. Jag skiter i om det verkar pretentiöst. Det är De Stora Frågorna det handlar om: Samhällskicken, Döden, Familjen och Konsten. Den sortens grejer.

Mattias Alkbergs Begravning har i nuläget en spelning till i augusti i Luleå, men jag tror det kommer att bli fler. Det inverkar inte det allra minsta på vad jag ska göra tillsammans med Nerverna i sommar, eller längre fram heller för den delen, hoppas jag. Jag spelar fortfarande med Nerverna alltså, och alla är vänner.

Det var väl vad jag hade att säga om det här just nu. Det är roligt som in i helvete.

Hörs då,

Matti

EDIT: tjötar om att det är ett band, de här är med.

Mattias Alkbergs Begravning: Petter Granberg, Kalle Nyman, Olle Nyman, Jonatan Lundberg, Tomas Bäcklund, Magnus Ekelund, Mattias Alkberg.

Häromsistens spelade Wilko Johnson på Kulturens hus. Jag tillhör dem som såg honom på Valsberget i Piteå redan 1985. Jag var inte särskilt gammal då, 16, men var ändå fast övertygad om att det måste finnas mer än pubrock i världen att lyssna på. Jag visste såklart som den nörd jag var och är att Wilko Johnson spelat gitarr i Dr Feelgood, en av pubrockens stora förgrundsgestalter och en av anledningarna till att den engelska punken föddes (som en motreaktion till bland annat denna genre) och lät som den lät (som pubrockens oäkta barn: lite argare, men i grund och botten likadant).

Jag hörde flera gånger folk som sa att ingen spelar gitarr som Wilko Johnson. Och eftersom det var hans kväll så var det underförstått att det betydde att ingen var bättre. Ja, alltså, jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag vill ju inte förringa Johnsons gitarrspel och ännu mindre hans utspel, han är en uppenbarelse live.

Den som någonsin sett The Clash live eller, som i mitt fall, videoupptagningar från deras tidiga spelningar borde kolla in Wilko Johnson: han glider argt och hyperintensivt omkring över scenen med maniskt uppspärrade ögon. Precis som salig Joe Strummer brukade göra.

Vad jag dessutom hörde sägas under kvällen var att ”ingen spelar bas som Norman Watt-Roy”. Men plötsligt hade betydelsen förskjutits något. För det var inte alls lika säkert menat som ett vördnadsfullt uttryck för denne mans unicitet. Ofta följdes nämligen detta påstående av höjda ögonbryn som betydde: ”Som tur är.” Och jag höll med. Maken till irriterande musiker har jag sällan skådat eller hört.

Det faktum att Johnson snittat på 200 spelningar om året sedan mitten av 60-talet och fortfarande besitter denna remarkabla energi, alldeles oavsett om den är medfödd eller påhejad av kemiska hjälpmedel, är sjukt beundransvärt. Men i övrigt. Suck. Den här deppiga slentrianmässiga bluesen med texter om unga tjejer och sega shufflekomp som bara pågår och pågår tills man blir tokig. Och måste hitta på något eget.

Här känns på sin plats med en avvikning. När man talar om de här åren i London, 1975 till 1978 ungefär, ska man komma ihåg att även om det nog kan sägas vara en revolution, musikaliskt och attitydsmässigt så fanns det egentligen bara två personer med hjärtat på rätta stället som samtidigt var visionärer och verkligt karismatiska: Johnny Rotten och Mark Perry (i folkmun Mark P) Eller, en tredje fanns det: Poly Styrene, men hon och X-Ray Spex är värda en helt egen text. De allra flesta hängde hursomhelst omkring och var grymma eller inte. Och de flesta banden var ju Vibrators, 999, Lurkers, The Damned, The Clash och Adverts. Missförstå mig inte, alla var helt suveräna och gjorde suveräna skivor, men man kan med fog påstå att all ovan nämnda antingen gick i Pistols (som utan Rotten antagligen inte gjort mer väsen av sig än de andra) och Perrys (som gjorde fanzinet Sniffin’ Glue och spelade/agiterade i Alternative TV) fotspår, och diskvalificerades därför av dessa två unga herrar per automatik: deras devis(er) var ju dels I Wanna Be Me och How Much Longer?. Eller så hade man ingen agenda alls, mer än att klä sig snyggt och spela dubbelt så fort. Och det räckte ju långt. Musikaliskt är det här typ den tredje bästa perioden i världshistorien. Den allra bästa tilldrog sig ungefär samtidigt i New York, och den näst bästa var den som dök upp efter den engelska punken, när man börjat ifrågasätta dess rockism. Alltså det som brukar kallas postpunk. Men jag ska inte gå igenom hela den skiten igen, det är inte därför jag är här.

Tillbaka till Dr Feelgood, och försöka sätta sig in hur man reagerade på dem då, när de var som hetast. Jo, man slängde ut två av ackorden i bluesvändorna och spelade ett (krautrock) i stället, eller fyra (pop). Men samtidigt så tog man vad man hade, litegrann. Det vill säga man spelade på små ställen, pubar, med allt vad det innebar: en häcklande och konfrontativ publik som ville se något de var vana vid att se. Punken var väldigt social och synlig på så sätt. Man såg ut på ett visst sätt och fick således lära sig springa väldigt fort, eller att slåss, man hade inte riktigt tid att vara musikaliskt superinnovativ och lät således ungefär som den musik häcklarna skrek efter, även om ingen av parterna riktigt begrep det.

Och för att återknyta: ingen sjöng verkligen som Jeffrey Lee Pierce: en överviktig, missbrukande, blonderad vit man med gäll röst. Och med en begåvning helt utöver det vanliga. Han var unik, om än på ett helt annat sätt än Wilko Johnson.

Blues kan betyda så mycket, det var väl dit jag ville komma med det här egentligen. Den Wilko Johnson representerar är i mitt tycke den allra tråkigaste bluesen (fastän han alltså, paradoxalt nog, är dess allra främste representant), även om den antagligen är den mest spridda.

Musik som cementerar föreställningar om hur saker och ting ska vara snarare än att ifrågasätta status quo, när punken och senare Jeffrey Lee Pierce väl kom tänkte man att man skulle slippa det där. Att ingen verkligen skulle spela blues som på Stadspuben i Luleå längre. Men ett drygt decennium senare står man där med en kall och lyssnar på bluestolvor igen, och har på det hela taget rätt trevligt. Det är förstås småstadsmänniskan prerogativ litegrann, att man (som punkarna en gång i tiden) tager vad man haver: det är ju inte så att det samtidigt på en annan scen i staden står någon och förnyar eller nåt, exorciserar sina demoner, liksom. Men ändå. Man borde skämmas.

Kort resumé. I Stockholm har man sedan urminnes tider (med dagens mått mätt) debatterat hur man ska göra med Slussen.

För mig och många andra som inte bor i Stockholm betyder den diskussionen nästan ingenting. Fullt jämförbart med hur mycket folk i andra städer än Luleå bryr sig om huruvida vi ska tillåta privatbilism på Smedjegatan, när nu lokaltrafiken har det som knytpunkt mitt i stadskärnan.

Det kom ett sent upprop från några som sade sig vara missnöjda med det förslag som antagligen vinner angående vad som ska hända. De ville göra om området kring Slussen till en ”kultursluss”. Med experimentteater och annat. Bengt Ohlsson ville inte skriva under på det förslaget och skrev en lång, alltså verkligen lång, text om det i Dagens Nyheter.

Och så brakade helvetet lös.

Folk som föraktar, alternativt känner sig föraktade av, ”kulturvänstern”, eller ”kultureliten” applåderade. Andra, som sympatiserar med det de andra kallar ”kulturvänstern” eller dito ”-eliten”, protesterade. Först handlade denna debatt om Slussen men ganska snart kom det att handla om vänstern i sig, om kulturen i stort. Flertalet röster hade viktiga poänger, framförallt bland Ohlssons kritiker, men även rösterna från andra sidan hade intressanta saker att säga om detta. Mycket handlade om makt. Har kulturarbetarna som skrev under kulturslussförslaget någon makt? I sådana fall, var det bra eller dåligt?

Det gick inte, jag kunde i alla fall inte, reda ut alla turer kring detta. I alla fall inte så pass att jag kunde formulera någon substantiell egen åsikt i frågan. Det har att göra med att jag tillhör ett skikt av kulturarbetare som i likhet med Ohlsson får sägas vara autodidakta, snarare än akademiska. Jag är i likhet med Ohlsson både hyllad och respekterad, men i sakfrågor har ingen av oss riktigt språket eller verktygen för att tas på fullt allvar. Det är inget konstigt med det, inte ens något fel. Experter är experter och lekmän är lekmän.

Jag är lekman. Allt jag gör utgår från, eller snarare landar i, egna erfarenheter. Jag tänker en tanke, för ett resonemang, och sedan applicerar jag min persona på denna i stället för att forska och researcha fram empiri. För jag kan inte det, eller rättare, försöker jag är det någon annan som hade gjort det bättre som läxar upp mig för det. Mitt namn får helt enkelt stå som garant för att det är uppriktigt menat och därför trovärdigt. Så ser krönikörens avtal med läsaren ut. Jag försöker kompensera detta genom att vara lite mer saklig, och jag passar mig noga för att vara fördomsfull, för att inte bli som exempelvis Marcus Birro. Det är svårt, men det går, så länge jag tänker lite extra på det innan jag fläker ut mig och mina åsikter i det offentliga rummet.

Ibland tycker jag dock att man inte ser skogen för träden. När jag läste Ohlssons replik i onsdagens DN tänkte jag särskilt på det.

Hans problem är att han är omodern: Han representerar ingen. Alltså verkligen ingen: inte vänstern, inte högern, knappt ens sig själv.

När jag säger att det är hans problem så menar jag verkligen hans problem, inte att det är där han gör fel eller så. Men det är så omodernt att folk vet inte vad de ska göra, alla har glömt, han blir beskylld för att ANDRA annekterar hans åsikter, men det har ju inte med honom att göra, egentligen. Frågan är vad man ska säga om det.

Han står ensam mitt i det här. Som individualist. Men det ordets värdeladdning har flyttats från att en gång i forntiden i Sverige varit något bra till att bli i bästa fall liberalt till i värsta fall högerextremistiskt, till och med satanistiskt. Men det fanns en tid när det stod för punk, i alla fall postpunk, och anarki. Det vill säga när det kunde betyda att man förde ett lätt överdrivet (dvs: man skämtade i stället för att hänvisa till undersökningar och statistik) kulturresonemang som kritiserade de rådande kulturkonventionerna men man var fortfarande en som höll på med kultur och ingen tvivlade på just det i alla fall. Man hade rätt att vara autodidakt och att forma sina egna åsikter och synpunkter INOM rörelsen. Om man nu stod ut med att kalla det en rörelse. Men det fanns hela rörelser som inte var socialdemokratiska men som ändå inte förespråkade självmordsbombningar eller totalitära stater på den tiden. Tro det eller ej.

Som det är nu är man antingen sosse eller möjligen vänsterpartist ELLER extremist. Och samma åt andra hållet. Nyanserna är helt bortglömda och försvunna. Det är så tråkigt och sorgligt.

Det kommer att fortsätta blåsa kring Bengt Ohlssons huvud. Och han (och jag) kommer stå där och inte fatta vad det är folk inte fattar. För att vi är autodidakta och resonabla men ändå anser vi att våra röster kan vara värda att lyssna på. Inte akademiker, inte extremister. Helt omoderna.

Ja, nu finns den här lilla sötnosen i en bokhandel nära alla. Jag vet
inte vad jag ska säga om det mer än att det förstås är roligt. Och att
jag hållit på med den i flera år, men att det som tog längst tid var
att hitta det absolut fulaste sättet att lägga upp det på, eftersom
det är fula tankar och fula känslor som sipprar igenom diktjagen.
Boken innehåller inga skiljetecken, varje rad inleds med versal, som
när man skrev något för första gången iWord 95, typ, och inte visste
hur man ändrade inställningarna. Detta är ett helt medvetet estetiskt
val. Jag säger inte det för att försvara mig, eller förklara något,
bara att jag tycker det är intressant detta  att det kan ta så lång
tid att komma fram till något så enkelt. Dessutom är detta inte heller
helt konsekvent genomfört, och då blir det ännu fulare, liksom korkat
och svekfullt. Är det helt obegripligt?

Recensionsdag är 26/1 och när detta skrivs är det alltså ungefär en
vecka kvar. Jag darrar som en elektrisk ål i en aladåb. Svinnervös, är
jag, men jag förstår inte varför. Det är väl som med skivor, försöker
jag intala mig själv, eller i alla fall som de tidigare böckerna, men
det är det inte. Och jag känner mig dum. Å andra sidan ska väl den där
spänningen finnas precis just nu, innan något man gjort blir
allmängods. Det kändes så inför Anarkist, men inte lika starkt. Och då
hoppas jag att det bara är i mig, liksom. Att jag helt enkelt blir mer
och mer nervös. Att jag inte slängt ut Era svin på en alldeles för
tunn is. Eller hur jag nu ska säga. Poeten saknar ord att beskriva.
Antingen har jag väl  sagt allt som gick att säga, och det är ju grymt
i såna fall. Eller så finns det väl inget att säga. Det är värre, det.