Rock Around the Clock

24 Apr, 2008

Raincoats. Fan vad de var bra. De var på sätt och vis flaggbärare, det första postpunkbandet, de första som gjorde några skivor som inte lät punk på något sätt alls, som inte hade någon egentlig musikalisk bakgrund i punken. Även om det förstås var (och är) rätt punk att inte ha musikalisk bakgrund överhuvudtaget.
De gjorde grym musik utan att kunna spela särskilt bra, och de var möjligen samtida med de allra Första No Wave-banden från New York, speciellt Teenage Jesus and the Jerks, men de hade en slags engelsk känslighet som gjorde dem alldeles unika. Man kan förstås jämföra dem med Slits, men Ari Up och hennes kompisar var några år äldre, eller hade i alla fall varit med ett tag: de spelade med Pistols och på Raincoats första spelade Palmolive från Slits trummor.
Jaja, rockhistoria schmockhistoria. Raincoats lät verkligen inte som några andra. Det berodde delvis på att de hade fiol i sättningen, men mer låter det som att de är helt och hållet självlärda på sina instrument och gjorde låtar i enlighet med detta. Arrangemangen och spelet är väldigt okonventionellt. Det är tempoväxlingar som verkar kommit till av såna där amatöranledningar: det här är för svårt att spela fort, vi kör just det lite långsammare. Och: fan vad länge vi har spelat så här. Vi gör så här i stället. Om jag sjunger så här, så sjunger du så här. Om ni fattar.
Det är några grejer som sticker ut i allt det här, att greppa i allt kaos om man tycker det verkar knepigt, som knepig musik: En slags medfödd funkighet i gitarrspelet, basgångar som är roligare och bättre än (den samtida) Peter Hook, stämsången (eller vad man ska kalla det: de sjunger olika grejer, texter och melodier simultant Ana De Silva och Gina Birch), och melodierna. För mitt i den här röran är det fantastiska melodier. Och deras cover på Kinks Lola är en postpunkklassiker och minst lika bra som originalet. Det är sant, och jag ä l s k a r verkligen Kinks.
Mästerverket är ändå andra skivan, Odyshape från 1981. Det är någon slags postfolk, snarare än –punk. Om det överhuvudtaget går att kategorisera så enkelt. Än en gång, det går att jämföra med ungefär samtida New York-rock. Talking Heads Remain in Light kom året före och påminner litegrann om Odyshape, även om Talking Heads var mer Afrika än Europa vid tidpunkten. Raincoats använder fiol på samma sätt som Velvet Underground gjorde. Och John Cale kommer ju från Wales, och Raincoats är alltså lite folkiga och, ja, ni fattar.
Fast själva poängen med skivan är att den är så tom, i bemärkelsen minimalistisk. Det är repetitiva melodislingor i det höga registret. På gitarr, fiol, piano och bas. Och den där veka sången som sedan renodlades, vill inte riktigt påstå att den utvecklades, av Bilinda Butcher och blev till ett skämt i och med alla shoegazerband några år senare. På samma sätt som Ian Curtis kan sägas vara ansvarig för en hel massa galenskaper som exempelvis Rose of Avalanche, The Sisterhood med mera. Hade han vetat om det hade han antagligen tagit sitt, nä, just det, det var inget. Men alltså, jag tycker Odyshape är bättre än exempelvis Closer med Joy Division som ju generellt anses vara True Postpunk.
I rakt nedstigande led finner man förstås Electralane och innan dem Moonshake, men inte Stereolab, för det är liksom andra sidan av det myntet, det som utformades av Neu.
Det jag ändå tänker mest på när jag lyssnar på Raincoats ( och en del andra band från den här tiden, framförallt Slits, även om de inte är så värst lika musikaliskt: Raincoats är mer psykologi och Slits mer, eh, gymnastik kanske) är Stephen Frears tidiga filmer: My Beautiful Launderette och Sammy and Rosie Get Laid, Och Zadie Smiths White Teeth och uppföljaren, jag minns inte vad den heter just nu, Autografjägaren eller nåt. Och förstås på Hanif Kureishis Black Album och Buddah of Suburbia. Kureishi skrev för övrigt både My Beautiful Launderette och Sammy and Rosie. Och om det är svårt att föreställa sig böckerna om man inte har läst dem så finns det miniserier för brittisk teve som är baserade på såväl White Teeth som Buddah of Suburbia. Det är liksom London och den där tiden, det de pratade om, deras relationer, sex och upplopp och ett evigt regnande.
Raincoats lade av efter tredje skivan Moving, men återbildades tack vare Kurt Cobain och gav ut en sista skiva, Looking in the Shadows och den är förvånansvärt bra. De finns, eller mer semi-finns, fortfarande. Grymt band.

För övrigt har mitt musikgeekeri nått nya höjder. Jag gjorde en ett dygn lång playlist häromnatten. Den består av skivor som bara har bra låtar, som man alltid kan tänka sig att lyssna på utan att behöva varap å något speciellt humör. Det är inte världens bästa skivor, men några av dem, jag har andra kriterier med när jag lyssnar på musik. Till exempel tycker jag att Throbbing Gristles 20 Jazz Funk Greats är en helt fullkomlig skiva, samma med en del Neubauten-skivor. Ja, eller Mayhem, Emperor, Disorder, Napalm Death, Swans etc etc. Men de passar inte närsomhelst.
Grejen med de här skivorna på playlisten är att jag teoretiskt i alla fall skulle kunna shuffla låtar i 24 timmar utan att någonsin behöva byta låt.
Det är ju helt sjukt, jag märker ju det. Nu när jag för första gången formulerar det.

Anyway, snart kommer jag att uppdatera den här sidan med något märkvärdigare. För mig i alla fall.
Check this Space

Matti

211 kommentarer

Skriv en kommentar

Kommande spelningar