Den här texten är även publicerad i Norrbottenskuriren (100727). Funderar lite på att lägga upp gamla krönikor och sånt ibland. För att uppdatera oftare. Kan det va nå, eller är det astråkigt?
Annat som hänt är att jag spelat in två låtar med Raketen, en av mina: Bullar, och en av deras: Aning. Hur bra som helst. Jag skulle vilja lägga upp en slaskmix av någon av dem här men jag kanske inte får. Jag vet inte riktigt vad de ska göra med inspelningarna. Ett album ska de göra, gör de, men om det är detta kan jag inte säga. Nåja. Vi hörs ju eftersom. Här kommer texten.
Jag tänkte skriva något lättsamt om mitt eviga Sommartoppen-projekt. Evigt är kanske en överdrift, men sedan slutet av 80-talet har jag fört någon slags dagbok med hjälp av musik. På den tiden gjorde man ju inga playlists, man gjorde blandband.
Jag var ung och spelade in låtar på kassett innan jag gick ut och när jag kom hem. Det hände, när jag fyllt ett C-90, att jag tog med mig mitt värv och drog bort till ödetomten mellan Notviksverkstan och stranden nedanför. Satt där och kände mig ung, härlig och cool. Det kunde vara vad som helst. Wilmer X, Dinosaur Jr, Madonna och Slayer trängdes i högtalarna. Jag har fortsatt denna dokumentation till dags dato. Tycker det är intressant hur mycket som är samma och vad som förändrats. På årets lista, en spellista i iTunes istället för på kassett, är inte Sators version av Lili & Susies Oh Mama med, men däremot Ghosts of War från Slayers South of Heaven. Den var med redan 1988. Det var inte Raketen eller Stornoway. Eller Burzum eller Pharoah Sanders. Den sistnämnda hittar jag däremot på en lista från 2005. Och så minns jag hur det var just den sommaren. Jag tänkte alltså skriva något om svunna somrar, om mig själv och krydda det med musiktips.
Men så snubblar jag över tidningen Pop. Eller snarare, en blogg som gjort till sin uppgift att publicera gamla tiders texter ur den tidningen på nätet. Och hittar en intervju med mitt band the Bear Quartet som Terry Ericsson gjorde 1997 och blir, ja, arg faktiskt. Och känner mig nödgad att skriva om något annat, fortfarande om mig själv givetvis, det är ingen pose det här narcissistiska.
För det är illa skrivet om ett skitnödigt band. Eller snarare är det så att jag inte tror vi var sådär uppfyllda av oss själva och humorlösa. Jag gillade artikeln när den kom, men jag tror det var ren fåfänga från min sida. Dessutom innehåller den en massa små faktafel som bygger på felcitat och ett romantiserande av oss som landsortsfreaks. Jag blir arg, inte så mycket på hur vi var, eller ens på hur Terry var. Mer på hur DET var på den tiden, hur Pop var som tidning, som bärare av en ideologi. En slags konsensus om vad intervjuer och annat skulle innehålla och se ut.
Finns en intervju med Brainpool där också, som Kjell Häglund skrivit, som är likadan i sitt uppsåt och till sin form; exotisk miljö, vi skiter väl i vad folk tycker, det och det bandet är värdelöst och så vidare. Ett slags projicerande från journalistens (och Pops) sida om hur man skulle beskriva ett band man gillade. Det går att härleda detta till britpopen, till Oasis och längre bak till Madchester, punken och ännu längre. Något osvenskt i bemärkelsen anglofilt och irriterande. Vi (jag kan tänka mig att detta gäller Brainpool och en massa andra band med) kände på riktigt ingen som helst samhörighet med andra svenska popband ändå framstår vi som precis all annan Swindie från den tiden. För att somliga ville vi skulle vara så, det var enda sättet att göra oss begripliga.
Bob Hund klarade sig från den här generaliseringen bättre än andra band och det tror jag beror på att de kom från Stockholm, att folk som skrev för Pop och DN etc såg dem och deras autenticitet (det som hos hos oss blev landsortsfreakigt) på nära håll. Band från annorstädes skapades liksom på Pops (och i något mindre mån på Sound Affects, Nöjesguidens och Expressen Fredags) redaktion. Åtminstone skapades bilden av andra band där, de konflikter som sades skulle existerat också. Och vi spelade glatt med. Det var fåfängt gjort och jag stör mig på att vi gick på det.
När man läser Pop såhär i efterhand framstår den som betydligt sämre än vad den var då. De hade åsikter och egentligen var det bara det som utgjorde någon slags kvalitet, för det var nästan ingen annan som hade det då, men de där åsikterna var grunda och ärligt talat inte särskilt bra. Och tidningen Pops agenda är fortfarande den rådande när det kommer till hur vi uppfattar populärkultur i det här landet. Dess främsta skribenter är fortfarande opinionsbildande i svensk media: Andres Lokko, Fredrik Strage, nämnde Häglund och så vidare. Det vore förmätet av mig att säga att dessa inte har sina poänger, inte minst stilistiskt är de till och med bättre än vad de var då, och en del av deras ideologiska gärning är fortfarande relevant. Exempelvis hur viktigt det är att ha en eklektisk smak. Och hur de lyckades få finkulturen och ful-diton att närma sig varandra. Men man ska inte glömma det här polemiska arvet de lämnat efter sig. Ryggdunkeriet, översitteriet. Storstadsperspektivet och landsortsföraktet. Plocka upp en Nöjesguiden nästa gång ni är i någon av de tre stora städerna så förstår ni vad jag menar om ni inte gör det nu.
Vad det kanske handlar mest om är väl att tiden gått och går och att det är sorgligt hur lite som förändras. Gaphalsarna och mobbarna är alltid de som sätter agendan och vi andra spelar med bara för att vi blir inbjudna. Det går att omsätta detta i snart nog alla andra sammanhang med. Något att tänka på i valtider.